Tio år efter tsunamin!

Det är då döden blir vacker

av Linnea Vall

När gjorde du någonting för första gången senast? När lyssnade du på hjärtat i stället för hjärnan, vände en dålig dag till en fantastisk, bröt ett mönster, berättade för en främling att du tyckte han eller hon var fin, badade med kläderna på i stadsfontänen, fullständigt sket i vad alla andra hade att säga, gick din egen väg, tog risker, hoppade eller flög?

Om de är något vi alla vet så är det att vi en dag kommer att dö. Några ting som ingen av av oss vet, är vad som kommer att hända oss i framtiden eller varför vi var här på jorden. Att gå och vänta, längta eller undra är ingenting som gör oss lyckliga. Istället kan ditt liv vara det perfekta tillfället att ta till vara på och göra det bästa av alla händelser, möten och situationer som utmanar dig.

Morgondagen tas lätt för givet, dagar passerar och människor kommer och går. Väntan efter det ovetandes, ... Vad händer om vi slutar rusa fram i blindo och istället ser oss omkring i ögonblicket? Vad händer om du ser bortom jordens all distraktion. Kan du i tystnaden lära dig att uppskatta livets alla händelser? Är det kanske så att vi förbereds för livets alla utmaningar?

Mitt beslut om att lämna ett heltidsjobb och flytta till Dubai, som jag inte ens visste var det låg, resulterade i att jag till slut satt arbetslös och pank i ett främmande land. Det blev den bästa dagen i mitt liv, för där jag förstod vad livet erbjudit mig tidigare och vad det fortfarande erbjöd mig.

Denna bok innehåller mina ord, mina egna upplevelser och känslor, före, under och efter tsunamikatastrofen 2004. Boken är min egen eftertanke, återspegling samt lärorika uppmaning till dig att ta vara på ditt liv. Med orden vill jag förmedla tacksamhet och glädje - vad som än händer oss – och jag vill dela detta med dig!

Och för mig är nu döden vacker!

Linnéa

Länk till reportage - Expressen:

Utdrag ur boken:

"26 december 2012, Al Ain, Abu Dhabi

Självständig, blottad, oskuldsfull, fri - endast sand. Några föreliggande för att distrahera mina sinnen fanns inte i min omgivning eller tid, där jag satt som ett stilleben-äpple och blickade rakt ut i öknen. Jag såg mina tankar, drömmar och min tro. I enighet och harmoni med naturen räknade jag ner timmarna, minuterna. De var inte bara sanden som fått mina ögon att känna sig grusiga, bilresan dit hade krävt min nattsömn, då vägen var lång och jag ville hinna se soluppgången.

Stjärnorna bytte skift med solen, den kalla natten övergick till morgon och jag kunde låta filten falla ner från mina axlar. Bakom de massiva bergen i horisonten såg jag hur solen växte i styrka, den utgav färger i alla skalor och rosa moln vällde fram som en våg så långt min syns breddgrader kunde nå. Jag fantiserade om hur öknen var ett gammalt hav som torkat, om forntida stormar som ägt rum och dess otaliga år, fyllda av historier. Jag kunde till och med utse den mest fasansfulla vågen, en sanddyna som såg ut att äta en stor tugga av ett berg. Detsamma gjorde soluppgången, åt och åt. Tugga efter tugga fick existensen av mitt färgrika skal att successivt försvinna.

Det torra havet utgav inga brytningar, inga skummande ljud, tystnaden bröts endast av den ljumma vinden. Mitt hår fastnade på mina läppar, fuktiga av vattnet jag tvättat ansiktet med för att hålla mig vaken. Mina andetag förblev djupa. 1 timma och 43 minuter kvar.
Solen fortsatte stiga och snart förvandlades den färgsprakande himmeln till en enda stor beige bioduk. Ytan på äpplet var borta, avskalad reflekterade jag den färglösa öknen, värmen steg och juicen började pressas ut ur mig. Svett som smakade salt, tankar som knastrade som om någon börjat äta av mig. Djupare och djupare grävde sig betten, in till kärnan. Kärnan till mina innersta tankar, känslor, drömmar och tro."



"Solen var starkt lysande och jag kastade en kisande blick bort mot familjen, som även de var förväntansfulla. Mamma försökte skydda sitt ansikte från håret som lektes i virvlar av vinden, hon såg på mig och vi båda log. Hon är så vacker. Pappa stod rakryggad med god sikt över havet och pekade rutinerat mot öns olika delar, det var ju trots allt hans tredje gång på ön. Jag älskar honom. Johannes, hungrig som alltid, kunde knappt vänta på att få komma i land. Lunginflammationen som tidigare år hade hindrat oss från att åka var borta och äntligen var vi där.

Havet bländade mig och samtidigt gick det ett ryck genom kroppen, då färjan slog emot bryggan. Efter några minuters trängsel tog jag mitt första steg på Phi Phi Island. Klockan var fortfarande tidig förmiddag och jag kunde genom ett djupt andetag känna doften av nybakat. Sötman fick det att vattnas i munnen på mig. Jag såg ny duschade människor, som längs med gränderna rörde sig för att locka oss till deras hotell, restauranger, massage och spa. Men trots deras renkammade frisyrer och nypudrade ansikten, hade deras fötter redan hunnit bli smutsiga."



"Fiolmelodier, dånet från havet kvävdes och allt jag hörde var bubbel och underliga ljud innanför pannbenet. Tankar som i en melodibrygga ökade tempot. Fler toner spelades på kortare tid och stråken rörde sig fortare över träkroppens strängar. Sanden piskade kroppen. Fortfarande vid medvetande tumlades jag runt som i en tvättmaskin utan utväg. Jag började sprattla, strävades emot, men de hemliga krafterna havet bar på, gav mig inte en chans och jag insåg att ju mer energi jag förlorade, ju fortare skulle jag att dö. Så istället valde jag att bara följa med, lyssna färdigt på melodierna, hålla mig kvar vid andetaget som började tappa sin karaktär. Halsen på fiolen kramades åt hårdare, piken av sista refrängen. Tonerna blev intensiva och genom det sista bladet i nothäftet tröt tålamodet och styrkan kvidande. Jag behövde luft. I strömmen försökte jag att finna något som kunde bli min utväg ur dödsångesten, men varje gång jag trodde att vägen till livet dök upp, var det som om fingrarna pressades ytterligare lite hårdare mot strängarna för de sista tydliga tonerna. Höga toner dödade hoppet, då jag var fast. Ingen luft fanns kvar till att hålla min anda. Jag ville andas, jag behövde syre. Utan syre skulle jag mista mitt liv.

Kommer jag dö nu? Är sista tonen på fiolen spelad?