Gammal kärlek rostar vackert

av Pernilla Lindroos

Kartonnage soft touch - 288 sidor

Boken innehåller en fängslande berättelse om Maya Lilja som genomgår en dramatisk förvandling - en livsresa som tar läsaren med genom tid och rum, där historier vävs samman på ett överraskande sätt - pusselbitar sätt ihop och gör det möjligt att se den förunderliga helheten.

Ett öde, många öden. Ett liv, många liv.

Namn: Maya Saga Lilja

Ålder: Dessvärre närmre trettiofyra än trettiotre

Intressen: Får man återkomma?

Status: Öhhh … Komplicerat.

Talang: Stor förmåga att krångla till saker och ting. Och att längta efter ouppnåeliga saker (såsom t ex kärlek) och kan dessutom hantera kriser med yttersta svårighet. Men där har väl ingen egentligen någon chans, va? För hur ska man kunna förbereda sig för något överhuvudtaget?
Det där livet tycks ju bara vara något som drabbar oss. Eller?

Att vi människor har till uppgift att utvecklas, formas till hela kärleksfulla individer, är inget som Maya Lilja direkt går och tänker på. Inte heller att vi kanske levt många liv och att dessa liv kan skapa djupa spår. För henne är livet något som vi helt enkelt drabbas av, där det är upp till var och en att göra det bästa av det.

Men det förträngda har en förmåga att hinna ikapp en. När så Mayas liv förvandlas till något kaotiskt inferno går det inte längre att hålla emot. Allt det som hon trott på kraschar och inget ser längre ut för vad det var. Hon kan inte längre fortsätta som förut och hon har ingen aning om hur hon ska gå vidare.

”Gammal kärlek rostar vackert” handlar om växandet och om det eviga livet – berättad genom en djup kärlekshistoria med oväntade invecklingar.

Utdrag ur boken:


Nutid,
2 juli 2012


Maya rör sakta om i sin kaffelatte och fiskar upp lite skum med skeden. Som grädde, men utan alla feta kalorier. Hon slickar i sig skummet från skeden och kikar samtidigt på väninnan som sitter på andra sidan det minimala fikabordet. Hon bestämmer sig i samma stund för att gå rakt på sak. Det var ju ändå därför de träffats idag. Rapportdags. Uppdatering efter veckor av tystnad. Inte för att de inte velat träffas, utan för att omständigheterna varit sådana att de inte haft tid för varandra.
"Så vad har du hört?" frågar hon därför.
Givetvis var det så att väninnan redan hört något. Frågan var väl snarare vad hon hade hört. Skvaller av negativ klang har en förmåga att rusa snabbare än själva ljuset, och var ofta rejält kryddade.
"Ja. Jag vet. Och jag är sååå ledsen för din skull …"
Zara vet inte hur hon ska fortsätta. Hon visste att Maya fått utstå en hel del den senaste tiden men hoppades innerligt att ryktena överdrev rejält den här gången.
"Hur känner du dig?" säger hon till sist samtidigt som hon rullar med ögonen och suckar tungt för att understryka den meningslöst dumma frågan.
Maya ler trots att det är en av de få saker hon känner för.
"Just nu är det faktiskt okej. Men jag har känt mig både som en seriemördare utan någon att mörda och dummare än jag trodde var möjligt. Vilket ju delvis är sant, tyvärr."
"Vad då dum? Du? Nej, för sjutton! Jag kan se att du är många saker, men dum finns inte med där."
"Kanske." Maya rycker på axlarna och visar upp en allmänt likgiltig min.
"Du kan väl inte låta saker och ting få löpa ostraffat heller?!" Zara har sinne för dramatik och tillägger: "Jag kan ge dig flera förslag på vad du kan göra."


Hon radar genast upp en massa saftiga hämndaktioner, allt från att bränna ner hus, placera rå fisk i baksätet en het solig dag till att göra en anonym pedofilanmälan. Maya tittar förundrat på väninnan. Hon påminner henne plötsligt om någon, just i denna stund med solen i ryggen och med de där vakna bruna ögonen, men så fort hon tycks komma på vem det är halkar det undan.

Allt verkar så enkelt för Zara. De har varit vänner sedan högstadiet, och Maya kunde inte minnas ett endaste tillfälle då hon skulle ha sett väninnan uppgiven eller ångestfull. Hon hade alltid upplevt Zaras liv flyta på nästintill problemfritt, och skulle det stundvis se ut som om det inte gjorde det, så tog hon motgången så lättsamt så att det inte blev någon stor sak av det i alla fall. Hon gick alltid som segrare ur varje situation – just på grund av sin orubbligt positiva och handlingskraftiga inställning. Maya anade vad som krävdes, men förstod också att det förmodligen låg utom räckhåll för egen del. En stark självbild var inget man kunde beställa på postorder direkt. Det var snarare ett resultat av stöttande föräldrar och vänner, en trygg uppväxt omgiven av sunda värderingar och uppmuntrande förväntningar. Eller så fanns det kanske paketerat i genbanken någonstans, men troligtvis en mycket ovanlig genuppsättning i så fall.

Fokusera! Hon måste fortsätta att fokusera på att det var hon som var den vinnande hälften i den krossade drömmen. Eller snarare i de krossade drömmarna.

Fan också! Vem försökte hon lura egentligen? Vad då vinnande? Det är väl ingen som vinner något här överhuvudtaget! Antingen bemästrar man livet och dess motgångar eller så gör man det inte. Och hade hon inte bara sluppit undan? Vad var det med henne egentligen?
Men hon kunde inte låta bli att känna sig som om hon kört sig själv in i en återvändsgränd och gjort det omöjligt att ta sig vidare. Det knepigaste att ta in, och acceptera, var att hon förmodligen även raserat alla framtida förutsättningar. Utan att hon hade sett det komma hade ett djupt hål grävts inom henne. Hon hade lyckats svika sig själv och andra. Maya visste att Zara inte kände till allt, men var hon sugen på att berätta? Eller skulle hon hålla det för sig själv? Kanske det var bäst att vara tyst denna gång. Det var ingen idé att älta längre, och just det där ältandet var ju ett avslutat kapitel i hennes liv. Det hade hon nyligen lovat sig själv. Det fanns annat i livet. Som hon själv, och hennes drömmar. Hon skulle bara hitta dem först.
"Jag är bara så trött på alla motgångar just nu. Samtidigt kan jag se att de har varit nödvändiga för mig. Jag har faktiskt fått ut en massa lärdomar ur det här också. Som att man inget kan kontrollera, så det är lika bra att bara släppa och låta saker och ting ske som de sker."

Även om de båda sällan eller aldrig var ordlösa, blev det plöts-ligt talande tyst vid deras bord. Plötsligt kan de fånga upp samtalsfrekvenser från närliggande bord. Någon berättar om sin misslyckade tenta där felet givetvis låg hos den dåliga läraren – var annars? Och en äldre kvinna i en frisyr som kunde vara tagen ur en skräckfilm orerar om diarréns inverkan på semesterresan.
Zara tittar förundrat på Maya.
"Men alltså, du. Du har verkligen förändrats! Så här hade du inte resonerat för några månader sen. Okej att vi inte har hunnit träffas så ofta den senaste tiden, tyvärr, men nu börjar det kännas som om det är flera år sen! Vad har du gjort riktigt?!" Hon studerar Maya ingående, försöker få en helhetsbild av vad som är annorlunda. Förändringen var subtil, men den fanns där någonstans. Hon noterar att Maya sitter med båda armarna i kors och lutar sig en aning bakåt på stolen. Hennes blick är stadig och en glimt av utmaning spelar där, och med ens kan Zara ta in en känsla av trots, självsäkerhet och … insiktsfullhet? Men där finns definitivt mängder av ilska.
Maya skrattar plötsligt till.
"Oh ja. Där finns massor av ilska", konstaterar Zara. Tidigare hade hon förmodligen böjt ned huvudet och kvävt skrattet en aning, men denna Maya skrattar rakt ut, utan att tänka på andra runt omkring.
"Vad jag gjort?"
Maya sträcker ut sig på sin stol och rätar ut benen under bordet. Hon ruskar sakta på huvudet med ett ironiskt leende lekande på läpparna.

Pressrelease:

Pernilla har även tagit fram Anna Ankas Kloklek

och skrivit boken "Lagom är så förbaskat tråkigt".