Du sitter på min plats

Sara Lind

Kartonnage - 128 sidor

”Du sitter på min plats”, säger Amandus till Gregor.

”Vill du att jag flyttar mig?”

”Ja”, säger Amandus.

”Men Amandus”, säger mamma med den där rösten som betyder att hon inte tycker om det han gör. Men han vill inte att någon främmande man skall sitta på hans plats.

Amandus är en liten kille som går sin egen väg och det är en väg i kärlek. Att han kan tala med en häst och har en liten röd fågel som vän är helt naturligt. Han ser döden utan rädsla när hans farfar går bort och sorgen får flöda fritt. Amandus och hans syster Lotta är ett starkt syskonpar, som genom sin kärlek till varandra och till livet lyckas läka själsliga sår som en vuxen människa förorsakat.

”Jag måste erkänna att jag blir lite förälskad i Amandus! Denne modige lille kille som uppmanar oss att våga prata även om det svåra är en stor förebild. Hans kompis Joel berör mig och jag vill gärna veta hur det går för honom. Jag hoppas på en fortsättning.

Boken ger hopp. Du är inte ensam. Detta är en bok som ger känslan av att det finns ett ljus som kan lysa upp mörkret även när det är svårt.

Läs boken. Samtala om den. Sprid den!”

Lill Andersson
Energiterapeut

Recension från BTJ

BTJ 14106568

Lektör Brita Lodén

"Att skriva en historia som ska fungera som diskussionsunderlag för svåra frågor kan ibland kännas viktigare än att skriva en text av god kvalitet. Man låter det konstnärliga få stryka på foten för att lyfta fram ett viktigt och angeläget ämne. Men, Du sitter på min plats är samtidigt en ambitiös berättelse om maskrosbarnet Amandus och hans storasyster Lotta som håller ihop och länge döljer för andra vuxna hur de har det hos sin pappa."

"Berättelsens starka budskap och allvarliga innehåll gör den mindre lämplig att läsa enskilt. Men för en grupp som ska diskutera sexuella övergrepp, misshandel och förmågan att säga ifrån, är den ett mycket bra val."

Ur boken:

Inledning

Den här berättelsen har berättat sig själv och jag är mycket tacksam över att få förmedla den. Boken är livsviktig med syftet att ge en röst till barn som blir kränkta av vuxna människor och hur man genom att våga leva i och genom kärlek, kan finna sin egen styrka.

Barn är det viktigaste som finns och kärlek är livets bränsle. Berättelsen handlar om hur kärlek kan läka sår i själen och om hur två syskon, med all sin kärlek till varandra och till livet, hjälper varandra igenom den sorg, smärta, oförståelse, frustration och ilska som drabbar ett barn när en förälder förgriper sig på det.

Bokens huvudperson är ett vanligt barn som tar emot den vuxnes oförlösta misshandel av det egna lilla barnet. Alla bär sitt eget barn inom sig som behöver skyddas och älskas, som svanmamman som simmar med sina ungar. Hon skyddar och vårdar dem.

I den föränderliga tid som är nu på Jorden är kärlek människans livsbränsle. Min vision är att Jorden överfylls av glada och fria barn, som växer upp till vuxna kärleksfulla och ansvarstagande människor.

Sara

Kapitel 1

Han heter Amandus och är fem år. Han är som alla andra femåriga killar. Busig ibland, snäll för det mesta, arg ibland och han har väldigt, väldigt mycket kärlek i sig. Han har mycket spring i benen och gillar att spela fotboll. Just nu har han ett sår i pannan, som nästan är läkt. Det fick han när han välte med cykeln. Ibland ser han sådant som många vuxna inte ser.

Amandus har en storasyster som heter Lotta. Egentligen heter Lotta inte Lotta utan Charlotte, men det är så många bokstäver när man skriver, så därför vill hon heta Lotta.

När Amandus var liten, nästan en baby, kunde han inte säga Lotta, då sa han Otta. Lotta är tolv år och ibland är hon som en extra mamma, tycker Amandus. Det är bra för ibland förstår hon mycket bättre än mamma. Hon förstår att man inte alltid kan skynda sig.

Amandus och Lotta bor ibland hos mamma och ibland hos pappa, för pappa och mamma är skilda och bor inte tillsammans. Det är lite krångligt att behöva flytta varje vecka. Det värsta är, att när Amandus är hos mamma längtar han efter pappa och när han är hos pappa längtar han efter mamma. Det sa Amandus en gång när han var hos pappa och då blev pappa jättearg och Amandus blev ledsen och började gråta.

Då hände någonting konstigt. Det var som om rummet försvann och pappas arga röst hördes inte längre. Men framför Amandus stod en röd liten fågel. Den stod alldeles stilla och såg på Amandus. Den öppnade näbben, men inte för att kvittra, som fåglar brukar göra. Den började prata. Det kom ord från näbben. Det är helt vanliga ord.

www.ullapalmqvist.se